I Nås lär det ha funnits minst 290 fäbodställen (vallar eller lindor) fördelade på 37 olika platser. De var i regel högt belägna i en bergssluttning eller mot en sjökant. Platser med gammal raserad bebyggelse kan också vara finnställen, svedjebruk eller ödetorp. Finnställena var i regel på andra sidan finnrå.

För västra Finnmarkens gick den från Järna rå, bakom Furuberget, mot Långsjöberget och mot Säfs rå i södra änden av sjön Närsen.

Östra Finnmarkens finnrå sträckte sig från Floda rå norr om Lövsjön och sydväst mot Säfs rå söder om Sultenberget.

Nås fäbodar fanns alltså inom dessa rågångar.Fäbodarna var den plats dit man på försommaren tog sig med kritterna, djuren som tillhörde bondehemmanet. Djuren fick gå lösa på skogen (gå på löta, gå på vall) och beta under sommaren.

Från mitten eller senare hälften av augusti återvände man hem när skörden där var bärgad. Varje by hade i regel anknytning till en egen fäbodvall. Närliggande byar kunde ha gemensamma fäbodvallar. Vissa byar kunde ha fäbod på flera platser för att betet skulle räcka.

Text bearbetad efter Nils-Erik Jons. Publicerad i Nåsvargen 2001 1.