Skogens svarta guld

Förädling av skogsråvaran till träkol och vidare hantering och förbrukning.

Skogen har i alla tider varit av stor betydelse för de fattiga bygderna runt om i Dalarna. På 1800-talet lärde man sig att tillverka ordentliga redskap och man kunde på ett mer lättvindigt sätt att ta tillvara på det som skogen gav. Framför allt var det produkter som bränsle, virke, träkol, tjära och svedjad mark som var mest eftertraktat.

Vi ska här beröra kolningen av träkol där främst kolen var en eftertraktad produkt till järnbruken och hyttorna i mellersta och södra Dalarna.

För flertalet bönder kom kolningen under vinterhalvåret att bli den viktigaste inkomsten. Oftast blev de tvungna att teckna oförmånliga kontrakt med de stora bruksbolagen och kom att leva ett liv nära likt slavens.

Kolningsvirket höggs under maj-juni. Man avverkade på ställen där det fanns gott om lättillgängligt virke och till en plats som var lämplig till att lägga upp en mila. Virket låg och torkade till augusti-september då det brändes; fallbränning. Trädstammarna motstod elden medan kvistar och ris brann upp. På så sätt behövde man inte ödsla tid och kraft till kvistning.

I september började det verkliga arbetet. Kolaren skulle då samla ihop allt virke och hugga upp det i lämpliga längder, bygga en koja och ställa i ordning milbotten. Att marken var den rätta och väl förberedd under milan ansågs som en av de viktigaste faktorerna att milan kolade bra.

Man använde sig av två typer av milor; ligg- och resmilor. Liggmilor var mer lämpliga om man hade grövre virke och de var mer vanliga i södra Dalarna. Mot slutet av 1800-talet fick skogen ett högre värde och man tvingades att använda klenare virke. Då blev resmilan mer praktisk och den har varit den vanligaste i Nås.

Man försökte planera så att milan skulle vara färdigkolad och utriven till jul. I januari-februari då myrar och vattenvägar frusit började man att på kolryssar frakta ner kolet från skogen för vidare transport till bruken.

Bror Karlsson, Jons Erik och eventuellt även Axel Enström var med 1944, vilket nog var det sista året de kolade. Matses Axel kolade milor i Snickarheden 1950 eller 1951och året efter vid färjsta i Utanhed. Det var nog de sista milorna i Nås som kolades för masugnsanvändning. När Bror, Jons Erik och eventuellt Axel Enström kolade 1944 var milorna förlagda efter Klackvägen öster om Gräsberget. Jag minns särskilt när min mor Jons Märtha, Ingeborg Karlsson och jag fick följa med och hälsa på kolarna. Vi selade på vår häst och spände för dynglopen och drog iväg efter vintervägen mot Gräsberget. Ett par kilometer bortom träffade vi på kolarna på sena eftermiddagen just i skymningen. Jag minns särskilt när far gjorde kolbullar åt oss och vi skulle äta oss mätta innan vi skulle återvända hem på sena kvällen. Det var strålande månsken så det gick bra att se var vintervägen gick fram mellan tallstammarna.

De kolade två milor på cirka 15 famnar vardera. De skulle vara färdigkolade till andra advent. Sedan hade man en vecka på sig att riva ut och sortera kolen, som sen fick ligga kvar till efter helgdagarna när de skulle köras ner till Nås station och tömmas i kolvagnar. Vagnarna var inkörda på ett sidospår under kolbryggan. Dit körde man upp hela kolryssen med hjälp av en vajerkran efter att man hade kopplat ifrån hästen. Man körde upp ena sidan av kälken på en slags bock, som fick kolryssen i lutning, så att man kunde tömma den.

Mitt emot kolbryggan fanns en liten stuga, vilken står kvar än i dag, där kolmottagaren höll till. Han skulle mäta upp volymen innan tömningen fick ske. Här var körarna finurliga. Det gällde att lasta kolen på rätt sätt så att inte småkolen rasade igenom och volymen blev mindre efter transporten. Det mättes efter volym i hektoliter, men det gällde att ha råge på lassen.

Jag minns när jag satt på sena eftermiddagen och tittade norrut över åkrarna när kolkörarna kom ner genom Snickarbackarna och förbi Borgs gård och efter järnvägen på östra sidan fram emot stationen. Far, Myr Lars, Sus Kalle och Norgrens Lars var de som körde ut milorna detta år.

Detta kanske var en orsak till att jag fick intresse för kolning på senare tid, men det var bara en läroperiod för att känna hur kolarna kände sig att lämnas ensamma med en mila i vida skogen och dessutom en underbar upplevelse.

Nils-Erik Jons

(Redigerad text publicerad i Nåsvargen 2006 2)