Texten tidigare införd i Nåsvargen 2011 1.

Per Gustaf Florell – en framstående fiolspelman och traditionsbärare från Nås finnmark

Per Gustaf Florell som kom att verka i Nås under 1800-talets senare hälft var inte infödd nåskarl utan hade sina rötter i Hjulsjö socken i Västmanland, en bergslagssocken i skogsbygderna mellan Kopparberg och Hällefors. Han föddes där den 17 november 1846 i byn Rundbohöjden (Rombohöjden) där hans föräldrar arrenderade en gård. De flyttade så småningom till Vakerskogen på Järna sockens finnmark, sedermera en av stationerna längs den i början av 1900-talet anlagda Inlandsbanan, och därefter till ett nybygge uppe på Nås finnmark, Korpilamb eller på svenska Korptjärn. Det var beläget ett par kilometer nordväst om Flatbyn.

Nybygget gav naturligtvis mycket mager bärgning - det var ju beläget mitt på skogen i sydvästra delen av socknens finnmark, och odlingsmöjligheterna var kärvast tänkbara - så efter något år i Korpilamb flyttade familjen 1860 ner till Flatberget några kilometer norrut där fadern övertog sina svärföräldrars gård. Att det var svårt med mat för dagen råder ingen tvekan om, Per Gustaf skriver i sina anteckningar ” fattigdomen var stor, vi fick ej förtära grovt havrebröd så mycket som vi ville”.

Som så många andra fick Per Gustaf tidigt ägna sig åt att valla kreaturen på skogen - att vara vallpôjk var på den tiden en inte ovanlig syssla i tidiga ungdomsår - och att hjälpa till med alla de vanliga sysslorna på en gård och i hemmet. Skolgången inskränkte sig till en termin i småskolan och en termin i folkskolan. Då Per Gustaf var en särdeles pigg och vaken yngling så fick han efter avslutad skolgång och konfirmation omgående anställning som småskollärare i Nås! Det var på hösten 1862 och han tjänstgjorde sen i över tio år som ordinarie småskollärare i Nås och därefter ytterligare ett år i Järna. Per Gustaf hade omvittnat god hand med sina elever och trivdes utmärkt med läraryrket. På den tiden var det inte alls ovanligt att man anställde lärare som saknade formell utbildning - det sattes ofta f d indelta knektar bakom katedern, huvudsaken var att läraren, eller skolmästar´n som han vanligen kallades, hjälpligt kunde läsa, skriva, räkna och hade nöjaktiga kunskaper i Lutherska katekesen - och Per Gustaf var inget undantag därvidlag. Skolan var på den tiden inte fast förlagd till en bestämd plats utan man höll skola på flera olika håll runt om i socknen, också på finnmarken.

Parallellt med lärarsysslan skaffade sig Per Gustaf Florell också kunskaper i muraryrket och gick sommartid runt i byar och gårdar och hjälpte sin far med att mura ladugårdar och källare där det behövdes. Och behov fanns det förstås överallt i trakten. Det var vid dessa vandringar i bygden som Per Gustaf började komma i kontakt med spelmän och han såg nogsamt till att alltid ha fiolen med sig för att kunna spela på lediga stunder och lära sig nya låtar.

Spelmanstraditioner fanns i Per Gustafs släkt på fädernet, både far, farfar och farfarsfar förde musiktraditioner från bergslagsskogarna med sig och alla tre var duktiga klarinettspelmän. Per Gustaf tog upp fiolspelet redan i tioårsåldern dvs omkring 1856 med stöd från fadern, och kom så småningom att tillägna sig en rik västerdalstradition från ett flertal äldre spelmän i Nås med omnejd. Samtidigt bevarade Per Gustaf Florell, eller ”Korpilambs Gustaf” som han nu alltmer kom att kallas, också en låttradition från far och farfar ifrån bergslagsområdet söder om Västerdalälvens dalgång. Den traditionen skiljer sig en del från den genuina västerdalstraditionen. Folkmusiken från trakterna söder om Västerdalälvens dalgång dvs trakterna från Säfsnäs mot Kopparberg, Hällefors och bort mot de värmländska skogsbygderna runt Filipstad och Hagfors har hämtat inspiration och stildrag inte bara från Västerdalarna men också från bygderna söder- och västerut i Västmanland, Närke och Värmland.

Under 1900-talets två första decennier skedde ett omfattande arbete med att uppteckna den svenska folkmusikskatten. Arbetet som leddes av två forskare från Lund, resulterade i det mycket omfattande verket Svenska Låtar som gavs ut med tjugofyra band varav fyra band från Dalarna. Det finns sextiotre låtar upptecknade efter Per Gustaf Florell i daladelen av Svenska Låtar varav trettioåtta polskor, tolv valser och nio gånglåtar. Enligt en uppgift i Svenska Låtar ska hans repertoar en gång ha omfattat cirka tvåhundra låtar, men en sådan uppgift är förstås osäker. Klart är emellertid att när det gäller antalet upptecknade låtar så överträffar Per Gustaf Florell med god marginal sådana välkända storheter som Anders Frisell, den välkände storspelmannen från Mockfjärd med sin ”Frisells gånglåt”, Olof Tillman från Dala-Floda och Gössa Anders från Orsa för att nämna några. Som jämförelse kan nämnas att uppteckningarna är ungefär lika många som de som lämnats till eftervärlden av var och en av de beryktade storspelmännen Hjort Anders från Bingsjö och Höök Olle från Rättvik

Att Per Gustaf Florell trots sina insatser ändå förblivit så pass okänd tror jag beror på hans allmänt stillsamma framtoning. Det finns kort sagt inget av karaktärerna ”självmedveten storhet, egensinnig tjurskalle eller lättsinnig och slarvig bohem” över Florell och heller inga särdeles mustiga, spektakulära eller färgstarka historier om brännvin, utomäktenskapliga förbindelser, oäkta barn eller annat ”slarv”. Fram träder i stället bilden av en allmänt skötsam och duglig karl som efter folkskollärarexamen i Uppsala 1876 får fast anställning vid Botjärns skola i Kungsberg i Järbo socken, Gästrikland för en årslön om 700 kr. Där blir han kvar över pensioneringen 1907 fram till sin bortgång i juni 1913.

Bilden av den skötsamma folkskolläraren framträder särskilt tydligt i ett fotografi från Svenska Låtar som visar en reslig, lugn och trygg karl i kostym med väst, hatt, glasögon och kindskägg. Kravatten sitter prydligt knuten runt halsen och som pricken över i, liksom för att befästa det ordningsamma och skötsamma, hänger klockkedjan över västen, kort sagt här tonar bilden av en stadgad och myndig karl, en riktig nämndemanstyp, fram.

Trots denna framtoning kan det inte uteslutas att Korpilambs Gustaf, åtminstone i sin ungdom, tog sig ett eller annat glas i glada vänners lag. Det berättas i varje fall att vid ett tillfälle hade Florell kommit in i en gård där det pokulerades friskt och en på finnmarken välkänd skogvaktare, Johan Skator, hade fyllnat till rejält och somnat av under en bänk. När Florell kommit igång med fiolspelet började emellertid fötterna på skogvaktar´n att vicka i takt med musiken och då han kvicknat till lite lär han ha sagt att ”var det inte det jag hörde att det var Korpilambs Gustaf som höllt ti´ stråken”. Historien förmäler inte om Per Gustaf deltog i det fortsatta kalaset, men det kan nog inte uteslutas.

Å andra sidan kan det noteras att Florell efter att ha varit lärare i över trettio år skriver ner flera visdomsord om skolmästarkonsten. Många är giltiga än idag. Han skriver bland annat att ”de farligaste snarorna för en ogift lärare (manlig, får man förmoda) är dåligt sällskap, dryckenskap, dryckenskap och fruntimmer”. Nej, det är inte felåtergivet, dryckenskap nämns faktiskt två gånger! Hur som helst, Johan Skators polska finns bevarad och spelas ofta av spelmanslaget här i Nås liksom en hel mängd andra låtar med Florell som förmedlare.

.

Per Gustaf Florell gifte sig 1878 och fick i sitt äktenskap med Märta Helena Magnusdotter från Rämen i Värmland sammanlagt sex barn. Fyra av dessa rycktes dock tidigt bort i olika sjukdomar och endast två, en son och en dotter, överlevde till vuxen ålder. Dessa två efterlämnade i sin tur sex barnbarn. På sommaren 1981 deltog spelmanslaget i Nås i en släktträff med ättlingar efter Per-Gustaf Florell. Efter kaffe på Närsjö pensionat i Nås med fiolspel, tal och en del tillbakablickar besöktes nybygget Korpilamb på finnmarken. Ytterst lite av vad som varit platsen för ett nybygge med bostadshus och uthus kunde nu skönjas, endast de nedrasade resterna av vad som en gång i tiden varit en spismur och en källare gick att säkert lokalisera.

Jag besökte åter platsen i början av nittiotalet och kunde då se hur skogen sakta men säkert vandrat in och mer eller mindre återtagit besittningsrätten till marken. Vid ett nytt besök en snöig och dimmig vinterdag 1999 kunde jag konstatera att skogen nu praktiskt taget helt återerövrat den nyodling på finnmarken där Per Gustaf Florell en gång satt om vårkvällen, lyssnade på taltrasten och göken och lärde sig spela fiol.

Inte alltför många vet idag i Nås eller på andra håll vem Per Gustaf Florell var, men vi som idag spelar låtar nedtecknade efter honom och medverkar till att föra folkmusikarvet vidare är naturligtvis både glada och stolta över att kunna räkna in honom som en i raden av nåsspelmän och förmedlare av låtar från Nås och trakterna häromkring.

Arne Sundquist

Skogsgården, Orsala