Texten tidigare publicerad i Nåsvargen 2014 1.       

Ett Malmling-dragspel och mitt musikintresse

Minnen från barn- ungdomen lagras in i mitt medvetande och kommer ofta upp i samband med vissa händelser. Ett fint exempel på detta var för lite mer än tio år sedan då jag var på väg med min bil till Nås station för att hämta min hustru som kom från Uppsala med rälsbuss. Som vanligt satte jag på bilradion och ut strömmade ett dragspelsljud som har legat lagrat i mitt huvud sedan min tidiga ungdomstid.  Det var Bo Nyhlén som i P2 hade ett program om dragspelare.

Dragspelet i radiosändningen trakterades av Jont Erik (gubben) och hans Malmlingspel hade ett så särpräglat ljud att det var mycket lätt att känna igen. Visserligen finns det ett fåtal spel kvar i landet och hur dessa låter vet jag inte ifall de är i spelbart skick. Dessa dragspel byggdes i Hedemora av en instrumentmakare som hette C. J. Malmling.  Jont Erik beställde tillsammans med några ytterligare personer varsina spel av honom och hämtade dem i Hedemora. Kostnaden var låg i vårt penningvärde sett. Bo Nyhlén på Dalarnas Museum har skrivit en intressant bok om Malmlingspelen och porträtterat av flera av ägarna till spelen inklusive Jont Erik.

Efter bilfärden ner till Nås station ringde jag upp Bo Nyhlén för att höra om det gick att få en inspelning med Jont Eriks dragspel. Han hänvisade mig då till SÅFI (språk- och folkminnesinstitutet) i Uppsala som  låg i samma hus som Landsarkivet där min hustru arbetade. Eftersom jag fick ett arkivnummer på inspelningen kunde jag beställa en kopia på en CD-skiva och den läggs fortfarande på min skivspelare vid speciella tillfällen.

Jag har fortfarande i ett mycket ljust minne då jag som barn fick följa med mina föräldrar på logdans i samband med bröllop och födelsedagar och lyssna till Nås spelmännen. Den gick oftast av stapeln på Jont Eriks stora loge i Mellanborg. Det var Jont Erik gubben, Jont Erik pojken, Jont Lars, Sammils Lars, Holpers Lars , Holpers Erik och Elis Larsson. Det var musik!

Att se Emmas Ernst dansa polska med sin Karin var även en upplevelse för mig. Denna musik följde med mig under hela min ungdom. Vi tog under många år mjölken hos Jont Eriks och vid flera tillfällen satt Olof Tillman med någon av sina söner då man kom in i köket och ofta spelades det och man satt kvar på en stol och lyssnade på musiken. Många av Nås-spelmännen hörde man även då man var med på kryckdragningar. Sista gången jag hörde Jont Erik spela på sitt Malmlingspel var den 21 april 1962 i samband med kryckdragningen för Matses Lennart och Lisbeth. Erik dog i november 1968.

  Den folkmusik som jag lade in i mitt minne fullständigades då spelmän från Siljanstrakten under ledning av Knis Karl kom till ordenshuset under flera år och spelade en hel del folk- musik som man tidigare inte hört. Detta kompletterades med de tillfällen då Erik Sahlström och Gösta Sandström spelade nyckelharpa i Täby där jag bodde under några år.

Folkmusiken gav mig redan under tonåren även ett stort intresse för klassisk musik. Då jag var sjutton år flyttade jag till Stockholm som gav möjligheterna att i verkligheten få lyssna till de världsartister som man tidigare endast lyssnat på i radion. Det var en stor upplevelse för mig. Nästan varje vecka blev det ett besök på konserthuset i Stockholm. Musikintresset har fortlevt och jag lyssnar nästan två timmar varje förmiddag på P 2:s musik i vår gamla radio och på kvällarna kommer ofta en CD eller LP skiva i skivspelarna.  För mig upplever jag en total avspänning under tiden jag sitter vid datorn och skriver eller då jag sitter och klistrar upp mina småkryp under mikroskop.

Ljudet av Jont Eriks Malmlingspel har dock ej lämnat mitt minne. Det är samtidigt med glädje som jag fortfarande hör Nås spelmanslag spela varje sommar och hör olika spelmän i samband med tobaksspinnarstämman.

Bengt Ehnström