Nås Hembygdsförening
De som hade mycket att mala fick lasta av och åka hem, för att komma igen en annan dag och hämta mjölet.
Sågen som är hopbyggd med kvarnen är av senare datum, troligen 1880-talet. Cirkelsågen är en teknik från den tiden. Tidigare fanns endast ramsågar.
Timret rullades nerför slänten och kördes på en tralla in i sågen. Det sågade virket lastades på en vanlig hästtrilla. Vad jag minns sågades den sista stocken i juni 1941.
Hed Gunnar Larsson minns i Nåsvargen 1996 2.
Kvarnen i Utanhed byggdes åren 1869-70 av Josefs Lars Larsson. Han drev kvarnen till sin död 1894. Kvarnen övertogs då av sonen Josefs Per Olof Larsson, eller som han kallades i dagligt tal; Josäppäs Olar eller PO. Han drev rörelsen till sin död 1941, då han omkom genom en tragisk olyckshändelse i jultiden.
Jag var då sju och ett halvt år gammal och det var för mig närmast ofattbart att inte Olar fanns mer. Jag hade genom att ofta vara med Olar i kvarnen lärt mig hur det gick till att mala. Hans son, Josefs Lars Olsson (Josäppäs Lars), hade inte samma intresse och tålamod med en frågvis åttaåring som Olar. Tiden som mjölnarlärling var över för min del.
Det var spännande för en liten nyfiken pojke med alla främmande karlar, som kom till kvarnen för att mala. De fick sätta in sina hästar i min gammelfarfars färdstall, som fanns mitt emot kvarnen.
Utanhed kvarn och såg
I kvarnen idkades även hjulmakeri som en bisyssla. I smedjan som hörde till gjordes smidesarbetet på hjulen.
En bit uppströms smedjan fanns ett garveri, som brann ner till grunden. När vet jag inte. Platsen där garveriet låg kallades i min barndom för Garveritäppan eller Portatus. Landsvägen gick nämligen genom ett portlider som hörde till garveriet.
För att övergå till Josäppäs Lars var han en väldigt intresserad jägare, fiskare, biodlare med många bikupor och rävfarmare med blåräv och silverräv. Ett litet jordbruk hörde också till. Att se honom mörka sommarkvällar, när han satt framför brasan i kakelugnen och beredde och tanade alla dessa skinn var också spännande upplevelser, liksom honungsslungningen och tappningen på burkar. Som man förstår av ovanstående kom kvarnen i andra hand.
Till slut vill jag berätta lite om restaureringen av kvarnen, som var i ett mycket miserabelt skick när Riksantikvarieämbetet i början av 1980-talet beviljade 630 000 kr till upprustningen. Jont Nils Nilsson ledde reparationen, som till största delen gjordes under 1984. Sommaren 1986 var kvarnen färdigställd. Den hade då fått ett nytt tak av pärt, som handspäntats på plats. En helt ny sump med dammluckor gjordes och alla rötangripna trädetaljer i golven blev utbytta. Invigningen skedde i augusti 1987.
