Nås Hembygdsförening
Text från Nåsvargen 2011 1.
Minnen upptecknade av en stenarbetares son
Min farfar Lars Algot Enström föddes 1874 i Köping och kom upp till Nås i samband med att de byggde Västerdalsbanan. Han och Håkas Kisti gifte sig och bodde först i ett litet grått hus vid Myr Eriks nära station.
De byggde sig sedan ett hus 400 m mot nordost vid tjärfabriken som fanns där. Stället kallades först för Tjärbo och senare för Enströms.
Ett av de fina stenarbeten som farfar var med och arbetade med och som finns kvar som ett minne är bropelarna till järnvägsbron i Utanhed. Stenblocken i brofundamenten är så fint kanthuggna att det knappast går att få in ett rakblad mellan stenarna.
Råämnet till alla stenarbeten var den finkristallina, grå Järnagraniten. Den var rakkluven och bestod av någorlunda lika delar av kvarts, fältspat och glimmer.
Detta blev råämnen till en mängd grundstenar till hus, trappor, flaggstångsstenar, gravstenar, matkällare och brunnsväggar innan det fanns cementringar m.m.
Sex av Lars Algots söner blev på något sätt inblandade i stenarbeten men min far Axel och farbror Erik var de som längst höll på med detta slitsamma arbete. Ibland hjälptes de åt med många arbeten.
Det vackraste exempel på farfar och hans söners lagarbete är väl dopfunten i Nås kyrka som krävde mycket precisionsarbeten.
Dels var det ej vanligt att göra cirkelrunda stenarbeten för Enströmarna och dels var det sällsynt med upphöjd skrift som finns på dopfunten (”Låten barnen komma till mig”).
Oftast högg man in skriften på bl.a. gravstenar och guldförgyllde eller svartfärgade skriften efteråt. Jag kom så väl ihåg hur far hanterade de mikroskopiskt tunna guldarken som låg i små häften emellan skärt silkespapper.
Man fick ej andas speciellt hårt då man hanterade dessa. Med hjälp av en tunn pensel fångade man upp stycken av guldarken och penslade ut dem i den nedhuggna skriften och sedan satt guldet kvar i decennier.
Farfar hade en vacker sångröst och de vackraste minnen som jag har av detta var när han satt med min far, farbröderna Erik, Birger, Harry och kanske någon mer och hjälptes åt med något större stenarbete.
Man hörde då farfar sjunga de klassiska rallarsångerna (Bl.a. ”Ettan går, tvåan går o.s.v.) och han och alla söner slog sedan i takt till sången på sina järnmejslar med släggorna.
Vi bodde ganska nära farmor och farfar och jag fick som barn gå skogsstigen de knappt 500 metrarna fram till den plats där de satt med stenämnen upp-pallade på c:a 1,5 meters höjd och fick uppleva då farfar ännu arbetade med sten.
Råmaterialet till stenarbetena hämtades sällan ur fast klyft utan man använde stora flyttblock av Järnagraniten som låg kringspridda av inlandsisen i skogsterrängen ovanför Stationsområdet och Vråna. Flyttblocken befriades från mosstäcket sedan man tillfrågat markägaren.
Sedan vidtog ett kvalificerat arbete med att inspektera flyttblocket från alla sidor ifall det fanns synbara sprickor i stenämnet. Tyckte man att stenblocket dög började det mödosamma artbetet med att kila ut råämnen ur flyttblocket. Ofta spräckte man först stenen genom att man borrade c:a 2,5 cm grova hål i en rad ner i stenblocket.
Man använde då cirka en halvmeter långa borrar. Då man var klar med detta mödosamma arbete då ett borrhål kanske tog en halv dag laddades dessa med bergkrut och sedan tändes detta på med hjälp av en sprängpatron och en rejält tilltagen längd av stubintråd.
Jag kom ihåg hur jag tjatade mig till att få vara med då det sprängdes. Detta var oerhört spännande för mig men sprängkraften av bergkrutet var låg och stenen skulle enbart spricka, ej splittras. För det mesta gick sprängningen bra men ibland sprack stenen fel på grund av någon ursprunglig spricka i stenblocket som man hade översett med.
Då var ofta allt det mödosamma förarbetet förgäves och detta fick man inget betalt för. Det var endast att leta fram någon ny sten, kanske en kilometer därifrån. Hade man tur och fick fram råämnen till vidareförädling fick man låna en häst och släpa fram dessa till någon plats där den slutliga finbearbetningen kunde ske.
Detta ställe låg ofta knappt tvåhundra meter från min farfar hus. Där pallades ämnena upp på stora bockar. Ett ämne kunde säkert väga 800 – 900 kilo och jag fick ofta vara med och stoppa under plankbitar och kilar så att blocken efter ett par timmarna arbete hamnande i rätt arbetshöjd. Detta var viktigt eftersom man ofta satt en hel vecka med finarbetet. I skogen ovanför Station finns en mängd med gropar efter flyttblock som utnyttjats till stenarbeten.
Man delade ofta upp råämnet i smärre delar. För detta borrade man upp en rad med hål och runt borrarna placerade man en tät manschett av korthackat granris som förhindrade att vatten skvätte upp tillsammans med stendamm.
Man fyllde nämligen på vatten i hålen innan. Då man var klar med en rad med hål stoppade man speciella borrar i hålen. Man satte sedan in smala järnbleck vid sidan av borrarna.
Genom att slå med en tung slägga på borrarna i tur och ordning fick man så småningom en så stark spänning i stenen att den sprack efter borr-raden. Allt detta följde jag med stor spänning. Sprack det snett kunde man återigen förlora flera dagars hårt arbete helt förgäves
.Hade man grovmejslat ut ett ämne till ex.vis en gravsten gällde det att släthugga flera av sidorna.
Här kom den lilla vassa borr till hjälp som man slog på med den ordinarie stensläggan som man höll i höger hand medan man höll borren i vänster hand.
Här krävdes det ögonmått så att man slog bort lämpligt stora platta stenskärvor som kallades för stenskolor. Slog man bort för tjock flisa kunde man få lov att sänka hela planet på ytan vilket tog lång tid. Som hjälp för att få en plan yta använde man vattenpass samt en rödfärgad bräda som man drog över ytan.
Där det blev rött på stenen var det plats att hugga ner lite mer av ytan. Sista finputsen gjorde man med en slägga som såg ut som en biffyxa i storformat. Med hjälp av den finhamrade man stenytan så att den blev så slät som möjligt. Jag kom ihåg hur jag beundrade min far som kunde sitta i timmar och slå på borren med stensläggan.
Ofta for små stenflisor i ögonen på far men han var duktig att få bort stenbitarna ur ögonen. Ibland fick vi hjälpa honom.
Man skar då en tunn flisa från en levande björkkvist med vars hjälp man kunde peta ut skräpet. Att bära skyddsglasögon kom ej ifråga förrän de sista åren som han höll på med stenarbete och det slarvades väl även då med denna sak.
Någon gång slog han fel med släggan och då fick sig knogarna en hård smäll vilket gjorde att en rund ask med isoleringsband fanns med i fickan och detta lindades rund såret för att hindra blodflöden och att smutsa ner den fina järnagraniten.
Knogen till speciellt vänster pekfinger blev genom årens misshandel tydligt deformerad.
Jag har ett foto av min farbror Eriks västerhand då han under älgjakten matar en lavskrika vid Jontudden, öster om Gräsberget, där man ser hans förstorade knoge mycket tydligt.
Arbetet med den hårda graniten gjorde att mejslarna fort blev slöa. Därför hade far en liten friluftssmedja som stod inne i skogen hos farmor och farfar. Dit släpades hela lådan med mejslar som måste vässas.
Jag fick ofta vara med och trampa fläkten. Ässjan fylldes först med lite torr ved. Sedan lade man på stenkol och började trampa den lilla fläkt som satt under smedjan. Stenkolen började glöda. Man fick ej trampa för fort så att spetsen på mejseln började brinna. Detta märkte man genom att det började flyga gnistor runt järnet.
Mejselspetsen skulle ha en friskt röd färg, då plockade det snabbt ut och sattes mot ett städ. Far hade en specialslägga som han slog på spetsen med så att den åter fick sin vassa form. Allt måste sedan härdas och far hettade upp mejslarna igen och doppade dem sedan i en tunna med kallt vatten och då såg man på färgen om de hade blivit lagom härdade.
Ibland blev mejslarna för korta och då kasserades de. Av ett ungefär 2 meter lång ämne likt ett grovt järnspett smiddes det sedan av lämpliga längder med hjälp av speciella släggor och en vass upp och ned vänd bred borr som den nya borren slogs av mot. Sedan vidtog ett ganska omständigt arbete med att göra en vass spets i ena ändan på det nya ämnet till borr.
Timmarna vid den lilla smedjan minns jag väl och jag kände naturligtvis en stolthet att jag kunde hjälpa far trampa smedjan och fylla på kol så att han fritt kunde ägna sig åt borrarna. Med åren blev det allt mindre med stenarbeten och far fick fylla i med skogsarbete på vintrarna. Jag vet hur roligt det var att få arbeta med far med huggning under delar av en vinter i skogen nära Orrtjärn.
Far använde även en kran som hjälp att lyfta riktigt tunga stenar. Kranen kunde man plocka isär och förflytta. Den användes även då man skulle gräva brunnar. Jag var under en vecka tillsammans med far och kranen då han gjorde brunnen hos Byns Eriks (nuvarande Bajer Kurts) i Hjulbäck. Man grävde först en grop som var c:a 2 meter djup. Därefter sänkte man ner ett par cementringar och grävde sedan inifrån dessa och fyllde på med nya ringar uppifrån allteftersom anordningen sjönk ner i marken tills man kom ner till vattnet. På detta sätt förhindrade man att sanden rasade i brunnshålet.
Många av fars arbeten finns kvar som ett dokument över ett förlorat yrkeskunnande. Dopfunten i kyrkan var han med på men här ledde farfar arbetet. Stenmuren runt den nya kyrkogården i Nås finns kvar som ett minne av far som tillsammans med Falk och Wiklund uppförde den. Far var även med och arbetade med den nya kyrkogården i Lima. Där lades främst sandstensplattor. År 1960 hälsade min moder och jag på far, Wiklund och Falk under en vecka i den legendariska Tun Jan-Eriks stuga i Lima. Falk dog i stugan ett par veckor senare. Far var även med i en hel sommar i Hallsberg och byggde stenfundament vid järnvägen där.
Det sista stenarbetet genomförde far 1971 då han fyllde igen ett hål i stenmuren som uppstod i den gamla kyrkogårdsmuren då man flyttade trädgårdsboden till andra sidan av kyrkogården. Detta sista tunga arbete med flera hundra kilo tunga stenblock var det som satte en ände på hans yrkesverksamhet då han blev ensam i augusti på detta arbete.
Man fann honom under en het dag i sittande på arbetsplatsen drabbad av ett slaganfall. Han levde några år till men det oerhört tunga artbetet med dessa stora stenar tog slutligen ut sin tribut. Han blev 69 år gammal. Men med honom gick en lång yrkestradition i graven i Nås. Jag har dock många minnen kvar av min far som kom hem på kvällarna dödstrött av allt lyft och med sönderslagna knogar och ofta med små stenbitar som mamma hjälpte till att plocka ut i ögonen. Som tur behövde jag ej följa yrkestraditionerna utan fick istället arbeta med de minsta i vår natur istället.
