Några minnen från min första vinter i skogen på egen hand.

Hed Gunnar Larsson i Nåsvargen 2002 1.

1947, det år då jag slutade skolan, jag fyllde 13 år tre dagar efter examensdagen, fick jag arbete på sågen i Heden som mottagare vid hyveln, som sköttes av Täppases Rune (Esbjörs Rune Larsson).  Det var ett ganska enahanda arbete, men det kompenserades med alla hyss arbetskamraterna emellan, så det var trots allt en rolig sommar. Lönen var 65 öre i timmen. Eftersom det var närmare en mil att cykla morgon och kväll, så måste jag sluta när det blev höst med mörker och kyla.

När vintern gjorde sitt intåg, så att det gick att börja med skogsarbete, fick jag huggning åt Alfr. Bergkvist, Björbo (Mejdåns Såg). De hade köpt en rotpost söder om Borgbua. Vilka huggare jag fick som arbetskamrater minns jag inte, men de som körde minns jag desto bättre då mitt hästintresse var enormt. Det var Skol Erik Olsson, Skansbacken och Larv Erik Eriksson, Stationsområdet (murarn). De körde timret till åkrarna vid färjestället nedanför Utanhed. Timret kördes sen vidare till sågen vid Mejdån med epatraktor och kälke. Traktorn var helt öppen. Massaveden kördes till älven.

Eftersom jag inte fick fälla träden själv för min far, som då var avmätare åt Bergslaget vid Flenarna, hade han gjort ett skidspår därifrån till Borgbua. Han åkte då den vägen hem och var förbi och fällde så många träd som han ansåg att jag klarade av följande dag. Detta arbete räckte en bit in i januari. Min förtjänst blev 4-5 kronor per dag.

I mellandagarna kom Elis Söderlund från Vråna hem och erbjöd mig att köra hans unghäst, en fjording på tre och ett halvt år, när huggningen var klar. Det behövdes ingen betänketid att anta detta erbjudande, med förbehåll att jag fick ledigt på onsdagarna för då skulle vi ”läsa för prästen”, som de sa på den tiden. Det var kyrkoherde Heimgård och vi var i sockenstugan, som låg söder om den nuvarande bron.

Elis Söderlund (f 1893) försökte att köra unghästen själv och ha den gamla hästen lös bakom, men ibland stack fjordingen iväg på egen hand ner till åkern där avlägget var. Lösningen på problemet var en körkarl som var ung och kvick i benen. Elis fick då köra den gamla lugna och vana hästen själv. Vi körde från Lissrummet. Arbetet pågick tills det var dags att ta med sig hästarna hem medan isen bar. Det var då som nu förrädiskt nedströms järnvägsbron. Borgbua var ett ställe där många körare vistades vintertid. Jag vill minnas att betalningen var c:a 5 kronor per dag. Detta var arbete som jag stortrivdes med.