Slåtter på Äskbackarna

Dåpp Lars Larsson berättar

Under 1700-talet fick jordbruket i Nås en sådan omfattning att den egentliga åker- och ängsmarken på slättmarken runt älven och i fäbodarna inte räckte till för djurens försörjning. Gårdarna fick sig då tilldelade eller begärde själva (jag vet inte hur det gick till) att få slogmark för slåtter, på Nåsmål tjeg.

Vi hade fäbod i Klackbodarna och vi hade sloge på Äskbackarna, dvs. den släta mark som ligger längst syd i Klackviken mittemot fäbodarna. Den översvämmas om vårarna och när vattnet sedan drar sig tillbaka på sommaren växer där rikligt med star och där det är torrare växer hära,  (star = olika sorter av starrgräs, hära = stagg, Nardus stricta).

På varje sloge stod en lada där höet förvarades för att sedan köras hem på vintern. Ladorna tjänstgjorde även som logi under slåttern eftersom slåtterarbetet började vid tretiden på morgnarna. Det gällde att hinna slå medan det fortfarande var dagg i gräset och svalt på morgonen. När solen värmt upp luften kom knotten. Det var så ofattbart mycket knott på dessa slogar att vi var tvungna att linda gardiner runt huvudet för att kunna fortsätta slå. Vi var som mest fyra man och det tog oss 2-3 dar att slå vår sloge och ytterligare lika många dar att slå bulindorna.

Längst i söder mot skogskanten hade Slabbens en lada (5). De var alltid 3-4 karlar och ibland hade de kvinnfolk med sig. Slabb Olar var först uppe. Deras laddörr knarrade tidigast av alla vid halv tretiden. Därtill hade Dåpp Erik slog (4). De var alltid tre karlar och några kvinnor. Nästa var vi (4). Det var far och vi tre pojkar, Erik, Ragnar och jag.

Sen kom Sveds Olovs (3), de var också 4-5 karlar. Faktens hade en slog med lada (2), medan Orr Jons inte hade någon eftersom de kunde ro dit. De hässjade sitt hö i en vinterhässja och höet kördes hem på vintern. Det fanns alltid en plogad väg från kajen i Klackviken till Haga där koltrafiken och alla andra tunga laster kunde gå mellan Lindesnäs och Nås järnvägsstation.

Längst ut mot Äskans utlopp hade Fältivar Anna Larsson en stor lada som var utarrenderad åt August Julin (1).

Alla var där samtidigt, ryktet gick att vi skulle dit. När vi väl var där var det bara hårt arbete som gällde.

Alla slog med liar. Vi hade 5-10 liar per man med oss och dessutom hade vi slipsten i Klacken, så när kvällen kom kunde vi slipa liarna för nästa dag. En orsak till att det gick åt så många liar var att gräset var fullt med sand eftersom området översvämmades på vårarna. Vi slog fram till middagen och sen räfsade vi och hässjade. Vi fick kanske sex golv på Äskbackarna och i fäbodarna fyllde vi två lador. Höet körde vi hem på isen på vintern.

I dag finns ingenting som minner om slåttern på Äskbackarna. Ladorna är borta sedan omarronderingen i början på 1970-talet och det finns inte längre några djur att slå star och hära till.

Texten införd i Nåsvargen 2000 1.