Folkmusik från Nås

Av Niklas Nåsander

Det mesta vi känner till om den gamla musiken från Nås tecknades ner i början av förra seklet. Olof Anderson besökte Per Gustaf Florell 1910 och fick med sig 63 melodier. Karl Sporr tecknade 1918-1922  ned ett sjuttiotal melodier efter spelmän som Josefs Lars Olsson, Rälg Olof Olsson och Bramans Erik Eriksson. I Svenska Låtar finns också ett antal låtar från Nås som upptecknats efter Lars Åhs i Älvdalen. Till detta kommer spelmännens egna nedteckningar. I Möckelind Erik Larssons och Rälg Olofs efterlämnade papper finner ett antal melodier, som inte återfinns någon annanstans.

Till det skriftliga materialet med direkt Nåsanknytning hör också uppgifter som lämnats av tidigare reseskildrare. Linné (1734) Craelius (1837) och Arosenius (1864) publicerade inga noter men gör intressanta iakttagelser om instrumenttyper och danser. Här finns också försök till beskrivningar i ord av hur folkmusiken lät vid den tiden.

Utifrån detta material kan ett par preliminära iakttagelser göras.

Varken Anderson eller Sporr vittnar om att det i Nås funnits en ännu levande spelmanssläkt den typ som fanns i t.ex. Dala Floda, Malung eller Bingsjö. Inom sådana släkter hölls ofta ett stort låtmaterial samman, traderades från generation till generation och färgades in så att en särpräglad dialekt uppstod. Det närmaste vi kommer något sådant är Guckufolket från Malmsta. Däremot vittnar materialet om ett rikt musikaliskt liv. Ett  stort antal  spelmän är nämnda vid namn, även om bara fragment av deras repertoar är bevarad. Till dessa hör t.ex. Hannises Erik (Skansbacken), Västerfalls Olle (Västerfallet) och Nedgårds Lars (Närsen).

En annan iakttagelse är att det låtmaterial som finns bevarat vetter åt olika håll. En linje leder åt Säfsen, en åt Malung och en åt Dala Floda. Många Nåslåtar finns som varianter i de angränsande socknarna. Vittnesmål finns om att spelmännen gärna träffades över sockengränserna. Finnmarken tycks inte heller var den isolerade avkrok man lätt tänker sig utan en plats där spelmän från olika håll strålade samman. Låtmaterialet återspeglar väl Nås geografiska läge i mitten av Västerdalarna - och Finnmarken som en mötesplats för olika traditioner. 

På arkiven finns endast ett fåtal traditionsinspelningar från Nås. Dessa är fragmentariska till sin karaktär och ger inte många ledtrådar till hur den gamla musiken lät. Intressantast torde inspelningarna med Nugos Per vara. Dessa ger dock ingen information om klangideal eftersom Nugos Per var gammal och trallade melodierna när inspelningarna gjordes.

Malungsspelmannen Anders Rosén har tecknat ner flera av Nugos Pers låtar och gjort intressanta iakttagelser: Det tycks som om Nugos Per aldrig tog om en låt på samma sätt två gånger. Särskilt gånglåtarna och marscherna var fria i formen. Detta indikerar att det skulle finnas ett improvisatoriskt drag i hans sätt att framföra folkmusiken. Anders Rosén har kallat detta stildrag "formelbunden improvisation". Därmed vill han markera att improvisationen inte var helt fri som inom jazzen eller bluesen eftersom man alltid kan känna igen själva "låten". Det här är ett stildrag som är dåligt utforskat. Överfördes tekniken på fiolspelet skulle vi landa långt från dagens stöpta låtar. Vi skulle också landa i ett individualistiskt spelsätt som svårligen låter sig förenas med lagspel och traditionella musikaliska arrangemang. 

Både norr och söder om Nås har vi musikaliska centra som är bättre dokumenterade. Där finns värdefulla inspelningar med traditionsbärare och spelmanssläkter som verkat in i vår tid. I Floda finns Tillmännen och Isakes Kersti, i Malung Herman Strömberg (sonson till Lejsme Per) och Troskari Mats. I levande tradition finner vi här en rad intressanta stildrag. Det kan handla om en svävande intonation som mer påminner om blues än kammarmusik (Troskari Mats, Isakes Kirsti), om det typiska bordunspelet (Troskari Mats, Isakes Kirsti) om det raska dansspelet (Tillmännen) eller om de typiska rytmiska förskjutningarna (Troskari Mats, Herman Strömberg).

När vi med dessa inspelningar i bakhuvudet närmar oss de nedtecknade låtarna från Nås är det lätt att nicka igenkännande. Tempoangivelserna är förvånansvärt snabba (144 - 152 tycks vara standard för polskorna). Inte sällan råder osäkerhet om hur intonationen ska noteras. Många låtar är modala med utpräglad bordunkaraktär. När vi känner de inspelade spelmännens spelstil kan deras stildrag överföras på Nåslåtarna.

Förr i tiden var det vanligt att spelmännen stämde om fiolen efter låtarnas tonart. Detta gjorde man för att kunna utnyttja flera strängar samtidigt och tydligare få fram tidens borduna klangideal. Sporr anger inget om att de spelmän han mötte 1918-1920 stämde om fiolerna, vilket däremot Andersson tio år tidigare gör. Även Lars Åhs använde sig på 1910-talet av a-bas (adae) och överstämd fiol (aeae). Intressant information finns också i Möckelind Erik Larssons efterlämnade anteckningar. Förutom fiolens ordinarie stämning (gdae) nämner han sex andra sätt att stämma fiolen, varav a-basen var vanligast, följt av överstämd fiol. En analys av låtmaterialet från Nås visar att endast ett fåtal låtar går i g eller c (de tonarter som klingar bäst med vanlig fiolstämning). Dessa låtar är också modernare till sin karaktär. De flesta går i d (vilka klingar bäst med a-bas) följt av låtar i a (vilka klingar bäst med överstämd fiol). Det tycks alltså som om skicket att stämma om fiolen var allmänt bland de äldre Nåsspelmännen, men att det föll bort i början av förra seklet. Detta mönster stämmer väl in på det vi känner till om de angränsande socknarna. Isakes Kersti spelar t ex ett utpräglat bordunspel med bl a a-bas och trollstämning (aeaciss) och Olof Tillman använde sig av a-bas och överstämd fiol. I ännu högre grad gäller detta spelmännen i Malung. Övergårds uppteckningar av västsvenska låtar visar också att bruket var allmänt (han besökte Malung1897).

Ett typiskt kännetecken för musiken från Nås var det starka inslaget av säckpipsmusik. Den siste traditionsbäraren av detta medeltida instrument var Knutes Halvar Halvarsson som spelade säckpipa i Frälsningsarmens lokaler på Storbygatan i början av 1900-talet. På Nordiska museet finns en säckpipa inköpt i Nås 1902. En rad säckpipsblåsare är kända till namn varav Gucku Olof och Nedgårds Lars är de mest kända. Av de låtar som finns bevarade som säckpipslåtar i Sverige kommer de flesta från Nås. Arosenius nämner (1864) säckpipan och fiolen som de vid bröllop mest trakterade instrumenten och i Craelius skildring från 1837 kan man läsa följande rader: "Takten är så väl marquerad, att den nedtystar violinen och den tjutande säckpipan, hwilket instrument oftast brukas sid lekarne". I Kallberget såg jag själv när jag var liten en spelpipa till en säckpipa och uppgifter finns om att pipor byggdes i Änge in till slutet av 1800-talet. Vid ett besök hos min pappas kusin Jont Gottfrid Andersson på Heden fick jag som tonåring höra en säckpipslåt framförd på tramporgel. Gottfrid hade den efter sin far Jont Halvar Andersson, som i sin tur hört den spelas av Guckufolket. En i landet allmänt känd låt finns också nedtecknad i Beckströms Låtar från Dalarna efter Jont Lars Olsson och kallas där "säckpipslåt" - denna låt framförs för övrigt årligen på Ingmarsspelen, men då spelad på fiol.

Det finns alltså mycket att gräva i för den som vill fördjupa sig i musiken från Nås. För den som vill lyssna finns många av våra låtar inspelade på  skivor. Anders Rosén har som solospelman och i samspel med Kalle Almlöf, Jonas Åkerlund och Roland Keijser gjort många Nåslåtar kända. Anders Norudde från Hedningarna, Kenny Håkansson från Kebnekajse, Olle Gällmo, Per Gudmundsson och Jean-Pierre Yvert har också gjort personliga (och i Kenny Håkanssons fall tungt rockiga) inspelningar. Margareta Jonth har sjungit in flera av våra visor. Spelmanslaget håller några av låtarna levande och framför dem årligen till dans, på kryckdragningar och på Ingmarsspelen. Varje år lärs nya Nåslåtar ut på Tobaksspinnarstämmans kurser och spelmän från hela Sverige, grannländerna, USA, Tyskland och Frankrike för dem vidare ut i världen. Så lever denna våra förfäders musik, okänd för de flesta av dagens Nåsbor, sitt eget liv bortom vår räckvidd och kontroll. 

Texten publicerad i Nåsvargen 2013 1.