Texten tidigare införd i Nåsvargen 2012 2.

Carl Axel Gottlund och hans resa i Dalarnas finnmarker 1817

I år är det 195 år sedan Carl Axel Gottlund, i september 1817, besökte Nås finnmark på sin rundresa i de svenska finnbygderna, en resa som är väl värd att uppmärksamma och få en beskrivning i Nåsvargen. Men innan vi går närmare in på hans resa i finnbygderna ska här först redogöras för en händelse nära sex år senare.

Det väckte stort uppseende i både Sverige och Norge, när dåvarande kyrkoherden i Kumla, Frans Michael Franzén (sedermera biskop i Härnösand och välkänd psalmdiktare) den 3 mars 1823 inför det svenska prästeståndet lät läsa upp en skrivelse, författad av den unge finske studenten Carl Axel Gottlund och undertecknad av tolv bönder från de värmländska och norska finnskogarna. I skrivelsen begärdes att finnskogarna som låg mellan Klarälven och den norska älven Glomma skulle avskiljas från de tretton svenska och norska församlingar, dit de hörde, och tillåtas bilda egna församlingar med finskkunnigt prästerskap. Det är i sammanhanget värt att notera att Norge vid denna tid befann sig i union med Sverige och således lydde under den svenska kronan. En tid därefter kom de tolv finnarna, sex från Värmland och sex från de angränsande norska trakterna själva till Stockholm där de väckte stor uppmärksamhet med sina vadmalskläder och vadmalsluvor, näverskor, näverkontar och yxor. De fick tillsammans med C A Gottlund företräde hos den dåvarande kungen Carl XIV Johan, till vilken de överlämnade en omfattande skrivelse med en mängd bilagor.

Landshövdingen i Värmlands län hade tidigare kommit i kontakt med deras ärende och till kungen sammanställt en skriftlig redogörelse för deras önskemål. Det framgick nu att finnarna bl a önskade få välja fogde och länsman bland sina egna finsktalande och erhålla domare som förstod deras språk. I själva verket föresvävade det Gottlund och finnarna att göra finnskogarna på bägge sidor om gränsen till ett eget län under särskilda finska ämbetsmän och i viss mån egna lagar. Som vi vet, blev det inget av med dessa högtflygande planer, men det står klart att idéerna hade starkt stöd i finnbygderna både i Sverige och i Norge. Uppvaktningen hade dock det goda med sig att ett flertal åtgärder till nytta för den finsktalande befolkningen nu successivt kom till stånd.

Vem var nu denne Carl Axel Gottlund?

Carl Axel Gottlund (1796 – 1875) var en ung finsk student som vid tiden för sin resa studerade vid universitetet i Uppsala, och alltså nära sex år före den ovan berörda uppvaktningen hos kungen, under tiden 27 juni – 26 september 1817 hade företagit en resa genom de svenska finnbygderna och där tagit del av finnarnas seder och levnadssätt.

Gottlund hade vid sina studier i Uppsala fått höra talas om att det fanns kolonier av finnar i såväl Sverige som Norge och skriver han ”genast uppstod hos mig begäret att närmare lära känna detta folk. Dels för att nogare granska hvad professor Rühs om dem vetat att berätta, dels för att utvidga mina egna kunskaper om en nation, hvilken jag omfattat med all den kärlek som var möjlig”. Den tyske professorn Christian Friedrich Rühs hade redan 1809 vid det då svenska universitetet i Greifswald gett ut ett arbete med titeln ”Finland och dess invånare” som Gottlund nu kommit i kontakt med, och med ungdomlig iver bestämde sig alltså Gottlund på våren 1817 för att söka upp dessa av Rühs omnämnda finsktalande invånare i de svenska skogsbygderna.

Han förberedde sig mycket väl för sin resa. Han insåg att den del av resan som gick genom relativt tättbefolkade trakter kunde ske med hästskjuts eller som ryttare med lånade hästar men hade också klart för sig att så snart han lämnade allfarvägarna måste förflyttningen oftast ske till fots och på obanade skogsstigar eller genom vilda skogen.

Han hade planerat att ta med sig en hund, men den tillämnade tiken ”befanns vid afresan vara i välsignadt tillstånd” varför idén med en hund som resesällskap fick överges. Vägarna var inte lika säkra som idag och Gottlund skriver: ”För att värja mig mot de banditer för hvilka min mor hade varnat mig, hade jag medtagit en dubbel d v s 2-pipig engelsk pistol och en gammal rysk Uhlan-sabel, hvars förra ägare under sista kriget hade stupat vid en fältvakts attack i Jokkas. Dessutom hade jag såsom en fågelskytt ex professo försett mig med en fin och nätt lobössa, förfärdigad av en österbottnisk bonde. Denna lobössa var så säker att man på nära håll, d v s på 70- 80 steg kunde träffa ögat på sparven. En vägkarta över Sverige jämte en kompass, Hülphers Dagbok öfver sin Dahla-Resa jämte några anteckningar över dessa finnar hämtade från Åbo Tidning voro de enda skrifter jag hade medtagit, och hvilka jämte en omgång af kläder jag inpackat i en koffert, som var nog stor för att bäras av någon på ryggen, och hvilken sedermera förorsakade mig många olägenheter, då jag skulle fortskaffa den över skogar och fjäll”.

Gottlund hade också en hyggligt tilltagen reskassa, det var nödvändigt, men han hade varit förnuftig nog att i förväg färdigställa ett antal brev vilka han adresserat till sina många vänner ”Högvälborne Herr N.N ”, ”Mamsell A.A” ”Änkefru B.B ” osv. I vart och ett av dessa brev hade han gömt undan en sedel invikt i det igenklistrade brevet och osynlig utifrån, medan hans penningbörs innehöll endast begränsat med pengar, huvudsakligen småmynt. Han räknade nu med att om han skulle bli utsatt för överfall och rån, skulle rånaren inte tro annat än att breven var till för att sändas iväg, inte ge sig tid att riva upp dessa brev utan låta dem vara och endast lägga beslag på pengarna i börsen. Kanske inte så tokigt uträknat.

Gottlund fick genom sin resa genom finnbygderna mycket god kunskap om den finska befolkningen I Sverige, dess kultur, språk och livsvillkor, och han tog starka intryck av deras berättelser vilket nu blev bakgrunden till den uppvaktning hos Carl XIV Johan i mars 1823 som nämndes i inledningen.

Gottlund lämnade Uppsala den 26 juni, dagen efter midsommardagen 1817, och färdades inledningsvis med hästskjuts eftersom han rörde sig i relativt tättbefolkade trakter med för den tiden goda vägar.  Resan gick över Sala och vidare upp mot Dalarna. Väl framme i Sala gjorde Gottlund dels ett besök i silvergruvan, dels en avstickare till Sätra Brunn, som då var en välbesökt kurort med ett särdeles hälsobringande vatten, där han ”drack brunn” förstås (”vattnet hvilket jag smakade, tycktes mig just icke vara mycket minerelt”) och deltog i en större danstillställning på kvällen. Gottlund var avgjort intresserad av damsällskap, det säger eller skriver han naturligtvis inte själv, men det framgår mycket klart på ett flertal ställen i hans reseskildring!

Så småningom passerades Dalälven, nu på en lång flottbro vid Brunnbäck, och i Avesta besåg han förstås bruket och kopparverkstäderna med myntframställningen. Från Avesta gick resan vidare över Grådö till Hedemora och vidare upp över Säter och Gustafs. Från Gustafs gick allfarvägen över Dalsjö, Borlänge omnämns överhuvudtaget inte, och vidare mot Falun. ”Ju närmare vi kommo staden, ju starkare märkte vi verkan av denna kopparrök, hvilken här liksom förgiftar hela trakten. Alla de näst gränsande soknar lida häraf mehn, och man påstår att den stundom skall låta känna sig på ett afstånd af hela åtta milen”. Gruvan besöktes naturligtvis, Gottlund lämnar en lika ingående, målerisk men bitvis också skrämmande, skildring av de underjordiska delarna av gruvan som Carl von Linné hade gjort nästan ett sekel tidigare.

Gottlund lämnade Falun efter fyra dagar, han var angelägen att komma upp till Svärdsjö där han räknade med att han skulle träffa finnar, om inte annat så vid söndagens högmässa. Så blev nu inte fallet, men så småningom kunde Gottlund till häst längs en ridstig och med sin stora koffert uppspikad på en klövjesadel på en följehäst ta sig över Vintjärns gruvor till Svartnäs Bruk, där han nu äntligen mötte människor som kände till och talade det finska språket. ”Så är jag då nu ändteligen på Finnskogarne, tänkte jag då jag vaknade om morgonen den 7:de Julii” skriver han. Anläggandet av Svartnäs Bruk var en olycka för de sedan långt tillbaka där boende finnarna skriver han också, ”ty numera får de så godt som aldrig mera svedja” och Gottlund redogör för många av de oförrätter som den finska befolkningen ansåg sig vara utsatta för av bruksägarna.

Från Svartnäs Bruk reste Gottlund vidare över Ovansjö, Ockelbo och Bollnäs finnskogar i öster norrut upp mot Bingsjö och därefter vidare mot Svabensverks Bruk och Voxna Bruk.

Överallt där färdas tar han alltid kontakt med prästerskapet, kronans tjänstemän och med ortsbefolkningen, efterhör deras kunskaper i finska språket, om de känner till några s k runor d v s ordstäv eller besvärjelser av olika slag, om de kan några visor med finsk text osv. Han antecknar flitigt allt han tycker är av vikt för att dokumentera livsvillkoren särskilt vad gäller den finsktalande befolkningen. Hans reseskildring är fylld av finska ortnamn, av beskrivningar av bergsbruk och andra verksamheter, av detaljer i fråga om jordbruket, klädedräkten, hushållet, mathållningen, sedvänjorna mm. Trots omsorgen om sina anteckningar, han ägnar många timmar åt att på kvällarna teckna ned sina iakttagelser, så försitter han sällan några tillfällen till att både bada bastu och festa om tillsammans med de finska inbyggarna i de byar där han övernattar. Inte alltid blir han trodd, när han säger sig enbart vara intresserad av det finska; på ett ställe blir han genast misstrodd av församlingens kyrkoherde; ibland tas han för en förklädd ståndsperson, en prins eller en adelsman, men emellanåt betraktas han som en rymling eller skojare av folk han möter.

Gottlund fortsätter sin resa genom de finsktalande bygderna, nu uppströms Voxnan och når så småningom ända upp till Fågelsjö och Tandsjö, idag en del av Orsa finnmark. På sin färd längs Voxnan blir han tvungen att på några ställen passera älven och han berättar målande hur han simmar över den för att hämta båt på andra sidan. På en viss sträcka har han en gosse, Gustaf, och en flicka, Malena, båda femton år, med som vägvisare. På ett ställe lämnar Gottlund och Gustaf flickan Malena och den häst som de har med sig, och tar sig ut på en udde för att ropa efter båt att ta sig över älven med. Man får inte glömma att han ju har sin stora koffert, sina vapen och sin övriga utrustning att släpa på, vilket underlättades av att han här hade tillgång till en häst.

”Sedan vi lämnat hästen och flickan på strand, begaf jag mig med gossen ut till förenämnda udde dit vi kunde komma genom en omväg, men äfven härifrån kunde vi icke med allt vårt skrik åstadkomma någon båt. Jag simmade därföre sjelf öfver strömmen för att afhemta båten. Pojken afrådde mig härifrån, så mycket han förmådde, och anförde bland andra skäl, att äfven sistlidne sommar en bonde drunknat här på stället, hvilken, liksom jag, endast gått i elfven för att bada sig. Gustaf hade ännu aldrig sett någon menniska simma, och han försäkrade att det i hela Lehtomäki by icke fanns en enda som kunde hålla sig på vattnet; han stod derföre nu förvånad på stranden, skrattade och ropade, då han såg mig flyta på ryggen eller trampa vatten”. Sedan Gottlund simmat över och hämtat båten på andra sidan älven och återkommit ”frågade mig gossen nu derföre, med en barnslig enfald, om jag ej vore silmän keäntäjä, en som förvänder ögonen på folk. Jag förklarade för honom möjligheten av än det ena än det andra, och rodde nu med båten ikring udden till flickan”.

Från Fågelsjö och Tandsjö vände Gottlund nu söderut ner mot Skattungbyn och Orsa, för att därifrån resa till Mora. Från Mora gjordes en avstickare ut på Sollerön och därefter ställdes färden upp mot Älvdalen. Från Älvdalen färdas Gottlund över Evertsberg ner till Mon i Lima varefter han följer Västerdalälven ner till Malung.

Från Malung tar han sig sedan rakt in i hjärtat av Dalarnas södra finnmarker i de nuvarande socknarna Malung, Äppelbo, Järna, Nås, Floda, Säfsnäs och Grangärde och vi ska här följa honom på den färden.

Söndagen den 17 augusti 1817 lämnade Gottlund Malung och nådda samma dag efter en del strapatser Tyngsjö. Med utgångspunkt därifrån utforskade han till att börja med Malungs finnmarker och gjorde också en avstickare in på värmlandssidan. Han besökte många av finnbyarna; Brunnkölsberg, Västra Gåstjärnsberget, Östra och Västra Näsberget och många andra malungsbyar passeras och han besöker också Kölberget, en by i Ny socken i Värmland liksom Gustafsfors bruk (i nuvarande Hagfors kommun), ett för den tiden ganska stort bruk.

I varje finnby han kommer till, efterhör han vem eller vilken finnsläkt som först röjde upp mark i byn och vilket år det skedde, vilka som bor där för tillfället osv. När det gäller byar som han anser sig inte hinna besöka så kartlägger han samma förhållanden genom samtal med trovärdiga sagesmän och -kvinnor som han möter på sin väg. Han är aldrig rädd för strapatser, och får han korn på något särdeles intressant, en ovanlig och sevärd naturformation, en till åren kommen gubbe eller gumma med kännedom om gångna tider och kunskaper i finska eller något annat som särskilt intresserar honom, så drar han sig inte för flera mils extra vandring genom skogar och över blötmarker. Han är heller aldrig rädd trots att han ibland får höra talas om färdmän som bragts om livet eller försvunnit och trots att han alltid befinner sig i okänd terräng och ofta på villsamma och svårorienterade stigar.

Det bör också särskilt noteras, han gör alltid rätt för sig; han betalar inte sällan generöst för mat och uppehälle hos värdfolken han gästar.

Gottlund nämner att Västra Näsberget är en av de äldsta finnbyarna på Malungs finnmark, men att den allra äldsta torde vara Nain (finska Noari) dit en Per Pålsson Hakkarainen från Rautalampi socken i Finland kommit,  kanske så tidigt som i början av 1600-talet.

”Då hade funnits här förut endast 3 torp på hela skogen, nemligen Kvarnberget i Säfsnäs, Laggsundet i Gåsborn och Sundsjön i Gustaf Adolfs socken. Han bodde först, såsom en inhysing, 2 år i Kvarnberget, och högg under sin vistelse derstädes en sved av 1 tunnlands omfång, hvilket ställe än i dag kallas Hakkarsberg. Derpå gick han till Filipstad för att köpa 1 Lsp. Råg, det sådde han tillsammans med sin gumma i hela 14 dagars tid, på det sätt att de med fingret nedstucko kornen i jorden; och fick han der på det sättet förfärligt mycket säd”. Derifrån fick han sigte på detta ställe. Han gjorde sig en flotta och kom så dermed öfver sjön Nain, och uppförde sig en ria på det ställe som heter Nainshöjd. Dalkarlarne kommo och uppbrände hans ria under det han sjelf var borta; men han upptimrade en annan i dess ställe. Då kommo dit Vermlänningarne, i följe med sin länsman, och i sin tur äfven uppbrände den. Nu vandrade gubben Hakkarainen till Stockholm för att förskaffa sig rättvisa och Konungabref”.

Gubben Hakkarainen fick också så småningom laglig rätt till sin bosättning vid Nain, men livet var ändå långt ifrån enkelt; Gottlunds beskrivning över Hakkarainens fortsatta öden innehåller mycken dramatik med minst ett försök att ute på skogen bringa honom om livet.

”Han hade upplefvat en ålder av 150 år, och de sista 20 åren har han gått i bara skjortan. Då ännu hade han haft den styrka att då han från fönstret såg, huruledes hans söner, hvilka äfven voro märkvärdigt starka, instucko en stång i ögat på en qvarnsten, och sålunda försökte upplyfta den,  - hvarvid några förmådde det, några deremot icke – så hade den gamla gubben kommit ut i bara skjortan, och instuckit sin hand i ögat på stenen, hvilken han upplyftade och lade på bodtrappan, vid det han sade: jag måst ta bort stenen, annars kan ni slå sönder den”.   

Den 29 augusti passerar Gottlund än en gång Tyngsjö, men fortsätter nu österut över Milsjön och Milsjöheden och når samma dag Nybofjäll (finska Matila). Här vilar han över natten men stiger upp tidigt och går via gården Valåsen till Sågen (finska Saha). Också här vilar han över natten men stiger nu, söndagen den 31 augusti, upp kl 4, äter en tidig och lätt frukost, ”för hvilket man intet ville göra sig ersatt” och är på vandring mot Säfsnäs redan kl 5 med en ung pojke som vägvisare. Han passerar nu bruken Tyfors, Fredriksberg och Annefors och når Säfsnäs kyrka mitt under högmässan.

”Det var adjunkten som predikade; men en uslare predikan vet jag mig knappt hafva hört. Af flickorna voro der många som sågo ganska bra ut, och alla gapade de på mig, då jag i kyrkan inträdde. Men föröfrigt var der icke mycket folk, omkring 300 personer – mest bara finnar. Bruksfolket satt i bänkarna närmast koret, och de andra sockenboarne - längre derifrån. Man igenkände dem, derigenom att de hade långt hår, och icke klippt såsom på smederna”.

Gottlund avtalade om nattkvarter i klockargården, och senare under dagen besökte han en gammal finngumma, Maja Henriksdotter Turpiainen, med vilken han samtalade på finska. Hon läste upp några gamla runor och trollsånger för honom vilka han upptecknade. Åter i sitt nattkvarter väntade skogvaktaren och vice Kronolänsmannen Kilander vilken fått för sig att Gottlund var en lösdrivare, rymling eller rent av en spion, då Kilander på omvägar fått veta att Gottlund ”ritar kartor öfver byarne i landet”. Kilander tillfrågade nu Gottlund skarpt om vem han var, frågade efter om han hade respass och hotade med att ”insända honom till Landshöfdingenämbetet i Falun”. Gottlund stod emellertid på sig och det hela redde så småningom upp sig och de skildes i sämja.

Gottlund stannade över natten i klockargården, men var som alltid ivrig att hinna mycket och under måndagseftermiddagen, sedan han under dagen först samtalat med kyrkoherden Carl Olof Fröman och senare med en av brukets bokhållare, begav han sig norrut upp mot byn Håen (finska Hounas). Här bodde nu en mycket omtalad man, Jan Olsson Ronkainen, vanligen kallad ”Piikas Jan”. Denne var nu 68 år, ”och man kunde ej förmå honom att tala något annat språk än finska, ehuru han nog förstod svenska och, enligt någras förmenande, även kunde tala det”. För Gottlund berättade Piikas Jan ”att då han såsom barn gick i skriftskolan - hade presten grinat och gjort narr av hans svenska uttal, hvarföre han beslöt att bara han en gång blir admitterad, skall aldrig ett svenskt ord mer komma öfver hans läppar -  ett löfte som han äfven troget hållit”. Piikas Jan berättaade att Håen är ”en af de aldra äldsta byar här å orten”. Bosättningen hade först upptagits av släkten Nikarainen. Stället hade sedan sålts till Piikas Jans far, Olof Mattsson Ronkainen från byn Ronkala (Kölaråsen) för 400 Riksdaler och säljaren hade återvänt till Finland.

Dagen därpå, 3 september, gick Gottlund först till Gropfallet och sedan till Frösaråsen (finska Torppa) som tidigare varit fäbodar till Håen. Han stannade över natten i Frösaråsen, hade planer på att gå till Lejen, men fick ingen vägvisare och gick därför till Låsen (Kestimäki) i stället och sedan vidare österut till Ulriksberg. Från Ulriksberg gick han vidare över Stora Älgberget ner till Rifallet och därifrån till Nitten (Nittkvarn) som ansågs vara den äldsta finnbyn inom Grangärde socken. Från Nitten sökte han sig på skogsvägar och via finska bosättningar åter upp till Säfsnäs dit han återkom lördagen den 6 september.

På söndagen bevistade Gottlund på nytt högmässan i Säfsnäs kyrka och återsåg också Piikas Jan från Håen med vilken han ännu en gång fick tillfälle att samtala. På eftermiddagen begav han sig av mot Nås finnmark, nu först västerut över bruken Fredriksberg och Annefors till Tybyn, därifrån in på värmlandssidan till Höksjön och Skärfjällen för att sen ta österut till Kvarnberget (Myllymäki) och vidare upp till Laxtjärn (Lohenlampi) där han övernattade. Som nämndes under avsnittet om Malungs finnmark är Kvarnberget en av de absolut äldsta bosättningarna på hela finnmarken, upptagen av finnen Lars Pasainen, troligen redan under 1500-talet.

Dagen därpå vandrade Gottlund till Hästkullen (Nupa) och vidare över byn Slätten till Kroktorp (Rynkä) där han tog nytt nattkvarter. Nästa dag passerade han Örskogen, Flatberget, Käringberget och Flatfäbodarna men besökte ingen av gårdarna i dessa byar, för att slutligen nå Digerliden (Vilhula) i mörkret vid sjutiden på lördagskvällen den 13 september.

Den som först bebyggde detta ställe skriver Gottlund ”var Pål Hansson Vilhuinen, och derpå fått sig tillståndsbref år 1670 den 29 Febr”. 

På söndagsmorgonen deltog Gottlund i bön hos sin husvärd Hans Vilhuinen, men denne gav sig snart iväg ”till byn Västerfallet, till sin måg derstädes, för att supa bränvin; ty han hade fått höra att de denna vecka brännt sig bränvin af  ¼ tunna råg. Han bad äfven mig komma dit, och sade att der kommer med all säkerhet at blifva dans, och att ungdomen från Näfveråsen och Närsen troligen var der församlad”.

Gottlund gör efter middagen en avstickare upp till Sigfridstorp (Sipin torppa) och får sällskap en bit på vägen med några unga flickor som ska ut för att plocka lingon.

”Orsaken, hvarföre jag gick till Sigfridstorp, var egenteligen den, att jag ville träffa Pål Hansson Vilhuinen, hvilken skulle vara en stor hexmästare och runosångare; men han fanns ej hemma. Jag skulle gerna hafva inväntat honom allt till aftonen, och i det fallet återgått till natten till de der flickorna i Digerliden; men jag trodde att det skulle vara dans i Västerfallet, derföre skyndade jag mig dit”.

”Då jag nu framkom dit, funnos der 3 karlar inalles och min husvärd, Hans Vilhuinen, som var half pirum. Allt brännvin hade redan hunnit blifva bortsändt till Ulriksberg, innan Hans orkade att dit framhinna, dock fanns det likväl så mycket qvar deraf, att han deri kunde doppa näbben. Af någon ungdom fanns der ej tecken till; och nu förargade det mig att jag haft en sådan brådska att komma dit, och icke hellre qvarstannade i Digerliden”.

Man försökte övertala honom att stanna över natten, men han gick nu vidare till Närsen (Sormula) där han fann lämpligt nattkvarter.

”Här i byn finnes tvenne rika gårdar. Denna by, belägen på en hög backe, har den vackraste utsigt man kan önska sig; åtminstone har jag i Finland icke sett någon så vacker. Man ser härifrån, utbredd inunder sig, den vackra sjön Närsen, med sina tusentals många bugter och vikar, och full med en arkepelag af vackra holmar, hvilka, både större och mindre, löpa i flera keder. På andra sidan sjön ser man vidare en hop trefliga byar och gårdar. Med ett ord, denna vy skulle förtjena att sättas inom glas och ram”.

Gottlund är som alltid ivrig att besöka så många ställen som möjligt och på måndagsmorgonen får han gårdens dräng att ro sig över sjön Närsen till Kölaråsen. ”Kölaråsen (Ronkala) har fordomdags först blifvit upptaget av en finne med slägtnamnet Pennainen, hvilken blifvit kallad Nikki (Nils) Pennainen; men han hade sålt sitt hemman åt en Matts Ronkainen, som kommit från de norska gränsorne, och hvarifrån han måst bege sig på rymmarstråten, i anledning deraf att han, vid uppkommit gräl om en pipa – slog en annan ihjel. Hvart slägten Pennainen tagit vägen, känner man icke; dock tror man att den överflyttat till Finland”.

Från Kölaråsen går Gottlund västerut till Flatbyn (Laala) där han träffar ”Henrik Pålsson Hyyryläinen, en 50 - 60-års gammal gubbe, som var en stark finne, och af hvars besvärjelseformer jag upptecknade några”. Därefter återvänder han till Kölaråsen ”derföre att jag ville komma till Lejen der jag hört skall finnas en karl, Erik Jansson Kettuinen, hvilken skall kunna en hop finska runor – annars hade jag kunnat gå direkte till kyrkobyn. Jag gick hela vägen barfota”.

Vid framkomsten till Lejen var det redan ”stickmörkt”, men Gottlund tog in hos den nämnde Erik Jansson Kettuinen, ”en rask och vacker karl om 55 år…… som bodde här uti en liten rökstuga, hvaruti var ganska snyggt och rent, men sjelfva huset var redan så gammalt, att jag hvarje stund fruktade, att det skulle störta tillsammans”.

Kettuinen välkomnade Gottlund och sade sig vara glad över hans ankomst då han hade hört talas om honom vid kyrkan i Säfsnäs. Emellertid kunde inte Kettuinen så värst många runor och besvärjelser, eller kanske så ville han inte redovisa dessa för Gottlund, så Gottlund gick först över till granngården för att forska vidare efter finska runor och ordstäv, men där var ”kif och split” så han återvände inom kort till Kettuinen med vilken han spisade kvällsvard och tog därefter sitt nattkvarter i en hölada nere på ängen som tillhörde Kettuinen.

Från Lejen tog sig Gottlund på förmiddagen båtledes över sjön ner till byn Håen varifrån han fotvandrade ner till kyrkobyn som han nådde kl 12 på tisdagen den 16 september.

Gottlund hade nu för avsikt att lämna finnmarken och bege sig hemåt mot Uppsala, han hade ju nu varit borta i nära tre månader, men sköt upp hemresan en dag för att hinna besöka byarna Skifsen och och Drafsen. ”Äfvenså önskade jag träffa en käring i Solberget, som skulle vara en stor sierska, och kunna finska besvärjningar.”

Han gick först till Västra och därefter Östra Solbergshöjden där han hos ”den gamla käringen Greta Larsdotter Puuroinen” upptecknade fyra av de finska besvärjelseformler och trolläsningar hon framsade till honom. De övriga som hon lät honom höra, kände Gottlund redan till, och de ”svenska hexerierna” brydde sig Gottlund inte om alls. Därefter gick han en halvmil till byn Skifsen där han besökte de två gårdarna som fanns i byn. I den ena gården mötte han en ung flicka, Sara Maria, som omtalade att fadern var ute på åkrarna och skar säd och att hon själv ämnade gå till en annan by med sin bror…….”men när jag kom – qvarstannade hon hemma, för att betrakta mig, och lät hon derföre sin broder gå ensam; hvaraf jag kunde sluta det hon för mig fattat ett visst tycke. Också torde det hafva varit nog sällsynt att få se en såbeskaffad främling här i byn. Gubben och gumman voro båda mycket välmenande. De beklagade sig mycket, huru svårt det var att vara under Gravendals bruk……..Den första som, enligt de gamla folkberättelsen, kom från Finland, och nedsatte sig i Skifsen, skulle hafva hetat Jakob Bure, eller, såsom finnarna kallade honom, Puuroinen. Han skulle (enligt en del af deras berättelser) hafva varit en son till en biskop i Finland; enligt en annan berättelse skulle det hafva varit Biskopen sjelf, som – med tvenne af sina söner – flyttat hit på skogen, och först bott på Eskilsberg hvarifrån han sedermera flyttade till Skifsen. Den ene af sönerna benämnd Matts, (hvilken de kallade Rik-Matts derföre att han var så rik) flyttade sedermera härifrån till byn Drafsen, och var den första åbo derstädes. Min värd, Olof Samuelsson, var af den gamla Puuroinens eller Bure slägten. Gubben, såväl som gumman, gjorde sig ett stort bekymmer, hvarest de skulle placera mig att sofva i natt. I stugan trodde de kanske skulle finnas loppor, och i stallet dit jag önskade att få gå, sade de att det skulle vara för kallt. De frågade mig derföre om jag ej ville sofva tillsammans med deras dotter – i uthuset (klädesbodan).

Den unge Gottlund blev nu s a s ”tagen på sängen” av förslaget och var alldeles för blyg för att omedelbart tacka ja till erbjudandet. Han lät därför värdfolket ordna för sig på stallskullen där han nu lade sig i höet och som han själv skriver ”der jag trött af dagens mödor nu sjelf insomnade ganska godt. Men klockan 11 vaknade jag åter. Det var en stark dimma som betäckte nejden; dock ej så stark att jag ej hittade till den omtalta bodan. Nyckeln var visserligen från dörren uttagen; men då jag kände efter – så var dörren icke läst, så det såg nästan ut, som om hon väntat mig, eller någon annan, till nattfrämmande. Det var naturligt att jag steg in, och smög vid hennes sida. Jag hade ganska trefligt och pratade bort hela natten med henne i muntert glam till kl. 3, då jag åter kröp upp på stallskullan”.

Gottlund skriver också i sammanhanget att det var sed att ”bekanta och välkända gossar fingo sofva tillsammans med flickorna”, för övrigt en sed som långt in på 1900-talet varit allmänt utbredd och känd över större delen av Sverige och således tillämpades långt utanför Dalarna och dess finnmarker. Gottlund skriver vidare att flickan Sara Maria säkert hade berättat för sina föräldrar om det nattliga besöket och att hon ”helt öppet förklarade det hon många gånger sofvit tillsammans med gossar”. Gubben och gumman ville inte ha någon ersättning för mat och husrum; till slut lyckades Gottlund truga på gumman att begära en skilling men gav henne då tolv skillingar som ersättning.

Gottlund gick nu till Drafsen, och Sara Maria gjorde honom följe en bit på vägen. I Drafsen gjorde han en hel del uppteckningar för att sedan återvända till kyrkbyn, en vandring på cirka en mil varvid han tog vägen genom Hösjöberget.

Följande dag, fredagen den 19 september, gjorde Gottlund sig klar för avfärd från Säfsnäs. Hästskjuts var ordnad till Ulriksberg, men före avresan lämnade han en del medikamenter till klockaren och gav honom dessutom ½ riksdaler för att denne hade härbärgerat den tunga kofferten i klockargården under Gottlunds vandringar runt på finnmarkerna i Säfsnäs och Nås. Därefter gick han för att ta avsked av kyrkoherde Fröman och samtidigt efterhöra lite om befolkningen i socknen. Hemkommen till klockargården strax före avresan kunde Klockarmor berätta ”huruledes hela sista veckan folket sprungit der för att fråga -  när jag skulle komma hem ifrån socknen?  Och allt folket i Säfsnäs kyrkoby uttryckte sin ledsnad, att jag nu skulle resa bort”.

Redan kl 11 på förmiddagen nådde hästskjutsen med Gottlund fram till Ulriksbergs bruk och efter en måltid på bruket reste han vidare till Skattlösberg där han övernattade. Gottlund konstaterade att trots att befolkningen där i byn hade sina rötter i Finland och den finska kulturen så ”hade folket redan helt och hållet förvandlat sig till svenskar, der fanns ingenstädes mera en rökstuga”.

Den fortsatta resan gick till Sunnansjö varefter Gottlund gjorde en avstickare förbi Björnhyttan ner till Grängesberg. Söndagen den 21 september var han efter en regnig och blöt resa åter i Sunnansjö, tog sig över sjön och tog in på gästgiveriet Grangärde kyrkby. ”Jag beställde genast en brasa på spiselhälln, för hvilken jag torkade mina kläder, ty jag var våt blifven som en nors”. Även den påföljande dagen regnade det oupphörligt, och Gottlund satt inne på sin kammare till kl 5 då han klädde sig för att gå till prästgården och hälsa på kyrkoherden Daniel Godenius. Efter att ha träffat kyrkoherden blev han av prästfrun inviterad till en liten danstillställning på kvällen i vilken han deltog med liv och lust. 

Från Grangärde gick hemresan vidare med hästskjuts till Sörvik där han på kvällen tillsammans med sin skjutskarl besökte ett kalkstensbrott helt nära landsvägen. Han klagar över gästgiveriet i Sörvik där matbordet är ytterst osnyggt och när han stiger ur kärran har han oturen att tappa sitt fickur i backen varvid glaset går sönder.

Hemresan fortsätter nu till Smedjebacken och snart har han lämnat Dalarna. Den sista delen av hemresan går över Norberg, Västerfärnebo och Sala och på natten, och i fullt månsken, den 26 september 1817 återvänder Carl Axel Gottlund till Uppsala efter nästan på dagen tre månaders resa i Dalarna och dess finnmarker. 

Väl hemma i Uppsala fortsatte Gottlund sina studier men gav sig i juni 1821 ut på en ny resa, nu i västra Värmland och angränsande delar av Norge, de trakter där den finska befolkningen levde mest oblandad och bäst hade bevarat sin nationalitet och kultur. Den resan räckte till årets slut och han samlade under denna sin andra resa i finnmarkerna ännu mera material om den finska befolkningen och dess kultur och sedvänjor. Gottlund återvände 1834 till Finland där han 1939 blev lektor i finska vid Helsingfors universitet, en ställning som han innehade fram till sin död 1875.

Gottlunds akademiska karriär blev inte vad han sannolikt hade hoppats på, hans ambitioner att bli professor i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet gick om intet, och han kom att så småningom stå i opposition till bl a Elias Lönnrot, som fick den av Gottlund eftertraktade professuren, och som är mest känd för insamlandet av material till och tillskapandet av det finska nationaleposet Kalevala. Trots detta har Carl-Axel Gottlund erhållit klart erkännande för sin forskargärning och har verksamt bidragit till kunskapen om den tidiga finska invandringen till Sverige som pågick under i stort sett trehundra år med början under Gustaf Vasas regeringstid och fram till förlusten av Finland genom freden i Fredrikshamn i september 1809.

Carl Axel Gottlund har enligt samstämmiga bedömare en given plats i den finska litteraturhistorien främst genom sin språkliga forskning och insamling av folkpoesi före Elias Lönnrot och räknas också som en av förgrundsgestalterna i en finska nationalismens historia genom sin verksamhet bland de svenska och norska skogsfinnarna. 

Skogsgården, Orsala

2012-10-20

Arne Sundquist