Finnmarken

Nås Hembygdsförening

Nils-Erik Jons beskrev finnmarksbyarna i Nåsvargen 2007-2010

 

Bearbetad introduktionstext från Nåsvargen 2007 2.

 

Byarna i Nås finnmark av Nils-Erik Jons

 

Inom Nås socken har det funnits minst 43 bebodda finnbyar mellan år 1700 och 1800. Endast ett tiotal har fast bosättning i dag. Andra nyttjas ganska flitigt som fritidsboende, då den natursköna upplevelsen lockar till rekreation och avsteg från dagens stress och jäkt.

Jag kommer att försöka beskriva dessa byar i stort, så att ni läsare får en liten inblick i hur vår socken tedde sig för ca 300 år sedan och hur dens har förändrats till i dag.

 

De första finnarna som kom till Nås finnmark och bosatte sig på 1630-1640-talen kom från Savolax i östra Finland. De var ursprungligen av folkstammen Savolaxare, vilken var en av tre stammar i det ursprungliga finska riket. De kallades i dagligt tal för svedjefinnar och hade flytt undan förtryck och svält i sitt förra land. De två övriga var Tavaster och Karelare. Men längre norrifrån kom även en del Lappar. Alla ansågs tillhöra samma folkstam och benämndes Finnar.

 

Nåsbönderna vidtog åtgärder för att undvika konflikter med finnarna. Det upprättades en rågång, som rösades och benämndes ”finnrå”. Mellan denna rågång och socknen fick inga finntorp tas upp. Denna finnrå finns fortfarande på det ursprungliga stället.

 

När finnarna kom till våra trakter, så utsåg de sina svedjemarker genom att på hösten ställa ut skålar, ”virilar”, på tänkta svedjor, för att kontrollera frostrisken. På så vis kunde bosättningarnas lämplighet klargöras.

 

Finnarna bodde i s.k. pörten eller rökstugor, som inte hade fönster och skorsten. I stället fanns luckor som man öppnade, och på så vis reglerade röken med.

Ett annat viktigt hus för finnarna var bastun. Så var även kokhuset, ”sters”. Där gjordes alla större kok, man ystade och bryggde öl mm.

 

Gudstron var stark hos de flesta finnar, men starkast var ändå den fäderneärvda tron på allehanda väsen i skog och mark. Det var nog tron på naturväsen, som spelade den viktigaste rollen i deras liv. Till att börja med upprättade finnarna egna begravningsplatser, men med tiden som man lärde sig det svenska språket, så ökade kyrkobesökandet. Kyrkstigar blev upptrampade och de döda började få sin begravning i Nås kyrka.

 

Barnadödligheten var väldigt stor på den tiden. Sjukdomar härjade, som de svagare inte kunde övervinna.

 

Skolgången kom så småningom. I mitten av 1800-talet beslöts om allmän skolplikt och det skulle finnas minst en fast folkskola i varje socken. Successivt fick finnmarken tillgång till skolor. Skolvägarna blev väldigt långa för de flesta och inga riktiga vägar fanns, men väl nötta gångstigar.

 

Utdrag ur Dalpilen av Bosse och Lena Westling

Läs länkar!

 

 

Slutrapport av förstudie Leader-projekt "Finnmarkens miljö och kulturarv" Klicka här

 

"Vårt skogsfinska kulturarvs historia" Klicka här

 

"Skogsfinnarna i Säfsen" Klicka här

 

webredaktör Håkan Klingenberg web@nashembygd.se