Vintrar längesen

Nås Hembygdsförening

Vintrar längesen

 

Av Gästgivar Erik Andersson

 

Tidigt en gnistrande kall vintermorgon i mitten på 1980-talet spände jag på mig mina skidor för att åka den gamla vintervägen mellan Nås och Hästberget.

 

Där har det i gångna tider forslats både kol och virke. Det var många tillfartsvägar. I min tid forslades kolen till Nås järnvägsstation. Längre tillbaks kördes kolen till bruken i Lindesnäs, Lövsjön, Sunnansjö m.fl.

 

För min del gällde det nu att åka till vårt fäbodställe vid Hästberget. Jag åkte över älven mittemot hemma, förbi Lissamilsgården i Haga, över Axmyren, över Närsjövägen, över en flik av Ängflotten, till Starviken och vidare till Kallviken. Vidare över myren österut till södra ändan på sjön Noren. Uppför Länknäsar till Norflotten till Asjölnan.

 

I min ensamhet på de stora vidderna levde jag mig tillbaka till mitten på 1930-talet, då det pågick flertalet timmerdrivningar i dessa trakter. Dessutom kom kolkörare från Nås och grenade ut sig i många riktningar. Det var som om hela universum vibrerade av klangen från alla hästpinglorna av alla möjliga storlekar.

 

Från Nybuar där många körare bodde, tyckte jag mig höra när de startade. Det var en knepig ojämn genväg ner till Kärnmyran, där de kom på den riktiga vintervägen. Jag hörde hur vassa skakelsporrar gick ner i botten på knipporna och grävde upp dem, så att de blev ännu djupare. Jag såg strålar av isfragment från de skarpvässade vinterskorna på hästarna.

 

Pinglorna, särskilt skakelpinglorna, spred ett mycket starkt ljud tack vare ojämnheterna i den dåliga genvägen. Det övergick i ett lugnare tempo när de kom ner på den riktiga vintervägen.

 

Från Mittsjöbo hörde jag när Mittsjöbo Knut startade och kom ut på Sjögärflotten. Hans bruna vallack hade lärt sig att hålla pinglan, en skakelpingla storlek 8:0. Att hålla pinglan innebar att hästen gick så försiktigt att pinglan bara slog några enstaka slag då och då. Det låter märkligt, men det var på det viset. Förmodligen var väl dessa hästar irriterade av klangen från pinglorna.

 

Jag hörde när körarna från Sjöhägnan gav sig iväg. Från Håkaslinda i Morbua startade Håkas Erkä. Hans pingla var känd vida omkring. Gamla timmerkörare talar om den än i dag. Det var en mindre pingla, som var fastspänd vid bröstremmen på selen. Den var ovanligt gäll i klangen. Det ryktades om att det skulle vara silver ingjutet i den och det skulle vara därför som den var så gäll. Det var ju förbjudet att gjuta i silver. Därför var det ett visst hyss om den.

 

Från Morbua startade körarna som bodde i Gärdspers- och Granatslindan. De körde efter vintervägen upp mot Grimsflotten, där de började sprida sig till sina avverkningsplatser.

 

Kolkörarna stämde in i klockspelet i alla möjliga riktningar. Allt detta blev en konsert där alla körarna stämde in spontant. Ett sådant klockspel kommer aldrig mer något mänskligt öra att få uppfatta. Det är en svunnen epok, både hästkörning på det gamla sättet och huggare med timmersvans, bågsåg, yxa och barkspade.

 

När jag passerat Flenflotten och var framme vid Lesbom hade jag drömt färdigt om mina pinglor. I snarpen upp till Väsmanstjärnsmyren var det inte så romantiskt. Jag åkte en bit efter Rotvåln, sen tog jag av upp mot Olsbergsmyran och tog vintervägen därifrån upp mot Hästberget och vår fäbod.

 

Det är en bra motlut sista biten, så jag var ganska mör i benen när jag kom fram. När jag väl fått eld i den öppna spisen och lagat mat och kaffe mådde jag bra. Skidturen hade tagit cirka fyra timmar.

 

 

(Text publicerad i Nåsvargen 1997 2)

 

» Curabitur

webredaktör Håkan Klingenberg web@nashembygd.se