Sista kolkörningen med häst 1950

Nås Hembygdsförening

Några minnen från den sista kolkörningen med häst i Nås 1950.

 

Nedtecknade av Hed Gunnar Larsson.

 

Vintern 1950, jag var då 15 år, fick jag erbjudande av Matses Axel att tillsammans med hans far Matses Olov köra ut sex milor, som han kolat på hösten 1949 norr om Gräsberget.

 

Eftersom hästkörning var det bästa arbete jag visste, så behövdes det ingen lång betänketid att anta erbjudandet. Då kolmottagningen upphört vid Nås station fick vi lov att fylla en vagn i veckan. Det skedde på fredagar. För att fylla en vagn behövdes det cirka 20 fulla kolskrindor. Kolskrindorna hade lånats ihop ihop över hela Nås.

 

Olov och jag bodde i deras fäbodstuga i Gräsberget. Vi steg upp vid femtiden på morgonen för att utfodra hästarna, elda, laga mat och göra matsäck. Vi startade vid halv sjutiden och när vi kom till kolningen var två kolskrindor fatade, dvs. lastade. Det var bara att byta.

 

För det mesta klarade Matses Axel att fata klart två skrindor tills när vi vid middagstiden kom tillbaka till kolningen för byte av skrindor och en ny resa till Mellanborg, där rader av fyllda och tomma skrindor stod.

 

Detta pågick måndag till torsdag. På fredagen blev det en vända och sedan fyllning av vagnen. Därefter återfärd till Gräsberget för en vända till på lördagen.

 

Vid sextiden på kvällarna var arbetsdagen slut. Då vidtog eldning, matlagning och vid niotiden skulle hästarna ha nattfoder. Matses Axel bodde i kolkojan vid kolningen.

 

En otäck olyckshändelse inträffade under arbete med vagnfyllningen. Uppkörsbryggan var i sådant skick att det inte var möjligt att köra upp på bryggan. I stället användes en stor stenkran, som var uppsatt på bryggan, för att hissa upp kolskrindorna för tömning i vagnen. Kranen hade använts för lossning av kolkorgar från lastbil och stått oanvänd några år.

 

Under en hissning av en kolskrinda rasade kranen och drog med sig Erik Palm, som hjälpte oss att fylla vagnen. Han skadades svårt, men repade sig under våren.

 

Vintervägen var en stor basväg som delades med timmerkörare, utom den sista biten. Den sista biten på 1-2 km var Olov och jag ensamma om. Bland timmerkörarna minns jag Sus Kalle (Karl Wilhelmsson) och Lars Norgren, båda från Borg. Det fanns några fler, men de minns jag inte vilka de var.

 

Matses Olov hade en märr, som hade en väldigt rask gång, så jag blev alltid efter. Vi hade ett vattenhål ovanför Snickârbackor, en brant nedförsbacke, där vi alltid vattnade hästarna. Den häst jag hade var väldigt dålig på att hålla emot i medlut, om han inte hade en häst före, som var bra på det och det var Matses Olovs märr. Han väntade alltid på mig tills jag vattnat. En gång råkade jag få Sus Kalle och Norgrens Lars mellan Olov och mig. De kom från en sidoväg. Följden av detta blev att när jag kom till vattenhålet var de borta. Det blev en väldig färd nerför Snickârbackor. Det gick i fullt trav. Det blev en spännande färd innan jag var nere på åkern i Borg, men det slutade väl.

 

Hur länge kolkörningen räckte minns jag inte, men det var ett bra tag. Det var stora milor med stort kolutbyte.

 

Hur svart och sotigt detta arbete var, förstår man när det tog veckotals efter avslutad körning innan lördagskvällens nytvättade vitskjorta var någorlunda ren på krage och manschetter.

 

Lönen för detta arbete var sju kronor per dag, 42 kronor i veckan, för cirka 12-15 timmars arbetsdag. När körningen var slut fick jag arbete tillsammans med min far, som var brobyggare åt vägfövaltningen. Det var vid Marsjön efter vägen till Närsen. Jag kanske skriver något även om detta hårda arbete någon gång framöver.

 

 

Texten publicerad i Nåsvargen 2001 1.

webredaktör Håkan Klingenberg web@nashembygd.se