Pinglor och skällor

Nås Hembygdsförening

Hästpingla ovan och

koskälla till höger.

Pinglor och skällor

 

Pinglan var en viktig signal för dem som arbetade i skogen och färdades med häst och släde längs vintervägarna. Man lyssnade och visste att den som hade lass hade förkörsrätt. Pinglan talade också om för huggaren var hästen befann sig.

 

Man lärde sig att känna igen gårdarnas olika skakelpinglor. Skakelpinglan var den största pinglan och hördes på långt avstånd. Den mindre pinglan fästes på selen frampå bröstet på hästen. Den var till besvär när hästen pulsade i djup snö, över snöplogkanter eller vid möten. Då kunde hästen slå benet i pinglan så att sår uppstod.

 

Pinglor av olika storlekar har gjutits i Mora och Gustafs. På sommaren gick kor, kalvar, får och getter på bete i skogen. Skällkon var ledaren i flocken och man hörde lätt var djuren befann sig. Kalvarna hade mindre skällor än korna. Det hände ibland att man fick ut och söka efter någon kalv och då var det bra med skällan.

 

Inga-Britta och Åke Johansson

 

 

Texten från Nåsvargen 2013 2.

 

» Curabitur

webredaktör Håkan Klingenberg web@nashembygd.se