En torrfuras levnadsminnen

Nås Hembygdsförening

"En torrfuras levnadsminnen" av Axel Karlsson finns dokumenterad av Gunnar Netzell i Nåsvargen 2004 1.

 

Axel Karlsson, Karlhansas Axel, skrev ibland på nävertavlor. "En gammal torrfuras levnadsminnen" skrev han 1949 på en tvåsidig nävertavla med spikad träram. Den här nävertavlan fanns länge i en postlåda av trä högt uppe på Rostberget längs gångstigen mellan Tyna och Knösen. I postlådan fanns även en dagbok för vandrare att skriva i. Lådan satt spikad i en stor gran. Efter skogsdrivning försvann detta från platsen. Tog någon hand om det????

Nävertavlan fotograferad i början av 1970-talet.

Förord: Då jag var på kolvedhuggning vid Rostberget för en tid sedan, träffade jag på en gammal torrfura som imponerade mycket på mig. Jag föll i djup begrundan om jag skulle sätta yxan till roten. Men då började furan berätta.

 

Skogens son AK 3/8 49.

 

En gammal torrfuras levnadsminnen.

 

Här står jag nu lik en gammal profet och förtäljer om det som var en gång.

Nu lever jag på minnen, och jag ville ha tillbaka min levnad så lång.

En gång då jag var ett litet frö blev jag buren av vindarna ned bland stubb och sten här uppe på Rostbergets krön.

Här skulle jag stå, få sjunga min lovsång till det kärva livet, men som givit mig så riklig lön.

 

Jag blev en stolt väktare med vidablick åt norr över den platta Hästängsflottens gråbruna vidsträckta matta,

och över den vackra djupa dalen i söder till Knösen i väster där solen sig sänker och glöder.

 

Jag såg röken då de brändes både granen och tallen,

och hur man sedan sådde korn och råg uppå fallen.

Uti Hästa, Loråsen, Nås och Järna Knös byggde edra fäder fäbodstugor och sommarfjös.

Stigen dit den slingrar sig över berg och dal, myr och hed, sten och rot,

och trampats har den av tusende klöv och fot.

 

Utefter vägen glimrar pärlor och bildar ömsom buskar, tallar, vita björkar, mörka granar hedersvakt.

Men väl är fädrens stig lång och mödosam att vandra uti all sin prakt.

Till edra fäders höga visa blev den slitna fäbodstigen och den kära vallen där, allfarvägar fjärranifrån.

I barn, låt arvet ej lämnas åt glömskan till pris av gamla fäbodvägen och Budom vid Hån.

 

Mitt öra har tjusats av kritturskällors klang och vallkullans vallåt genom mången generation.

Jag har ock fått lyssna på Nugos Per, Gullbrand och Näcken då de stämt upp en låt på fiol.

Det var här vid Sågbäcken, en fager sommarnatt, som Gullbrand av Näcken sig lärde spela.

Jag minns att lärljungen och skogens träd fällde en tår då vi lyssnade till hur vackert strömkarlen gned sin fela.

 

Från en ofredstid för länge, länge sedan jag minns att på Hästheden gömdes en skatt som än där finns.

Man har sökt efter skatten som jag trodde var glömd. Dock, skall man aldrig finna den.

Här i denna sägenomspunna nejd förvaras den för alltid gömd.

 

Då ”Anno 1778” ristades i hällen vid vägen intill Sågtjärn,

jag hörde hur stålet klinga som över Hästheden mera mystik ville bringa.

 

Mången skogsbrand genom tiderna har jag skådat.

Den ”röde hanen” har även dragit fram här och min fot även vådat.

 

Av vårt stolta släkte, vi kala och silvergrå, finnas nu blott få kvar som tänker och minner om svunna dar.

Många av mina kamrater tar stupat för tidens tand och många har fallit för yxa och såg uti människohand.

Jag har ofta tänkt, ska yxan sättas till min fot?

Jag tackar ödet för att jag har skonats mot detta hot.

Om en fara hotat mig, då har jag berättat, och människan har fallit i stum beundran och blivit så öm i hågen.

Det har räddat mig från att falla offer för yxan och sågen.

» Curabitur

webredaktör Håkan Klingenberg web@nashembygd.se